Klappjakten på svenskar

Vi ska dagligen få höra att det svenska samhället är rasistiskt. Vi får även höra att det är Sverigedemokraternas fel. Och detta är det enda vi får höra, då journalistkåren står enig i sin aktivism. När jag gick i skolan fick vi lära oss att journalistiken och media, var den tredje statsmakten, den som granskade och balanserade ut all tänkbart maktmissbruk. Idag står media också för maktmissbruk.

Förutom det faktum att SD har aldrig haft någon ledande position i svenskt samhälle, så är detta debattklimat endast en attack mot svenskars, och framförallt svenska arbetares, förmåga att få opponera sig mot ett samhälle de ser (bättre än någon annan) vara på väg att kollapsa.

Det senaste är ju att attackera svenskar för att de vill fly, ”white flight” ifrån hot, våld och kriminalitet. Ingen mer än jag skulle vilja se enskilda medborgare ta mer ansvar i sitt närområde, men detta kan vi inte, vi har ingen möjlighet, framförallt för att vi inte åtnjuter något som helst stöd från samhället. Är det konstigt att vi vill fly detta vansinne när vi ser svenska ungdomar attackeras, förödmjukas, och rånas på en daglig basis.

Låt oss tala om svenskars flykt, de senaste decennierna har svenska arbetare, fått flytta på sig ett flertal gånger. Nedlagd industri, stor arbetslöshet, försämrad social säkerhet har gjort att vi har redan flyttat runt ett par gånger, att man sen har mage att klandra oss för att vi flyr ett samhälle vi inte känner igen längre. Vad vi dock inte inser, är att till slut tar det stopp på ställen att flytta till.

Den fd arbetarrörelsen S,V och fackföreningarna står för ett oerhört svek emot den svenska arbetarklassen, de står till och med i frontlinjen i sina anklagelser emot vanligt folks berättigade oro. Vi ska lämna dem bakom oss så fort som möjligt, förräderi ska inte belönas. Inte en enda arbetarröst ska gå till dem.

Vi vet också att, inget land och inget folk har varit mer solidariskt och välkomnande. Ändå ska vi demoniseras. Vi attackeras på grund av vår hudfärg och våra åsikter, i en annan normalare tid hade detta kallats för rasism.

Ulf Sigurdsson, Arbetarkorrespondent