Gästkrönikör: Christian Pavón
Sedan Trump tillträde kan man som svensk väljare dra väldigt kraftiga paralleller mellan SD och Trump, kanske särskilt deras väljarbas. Trots sina övriga olikheter har både USA och Sverige under decenniers tid nu befunnit sig i ett politiskt rävspel där kapitalister tillsammans med en broilervariant av politiker gemensamt gjort sitt bästa för att trycka ned arbetarklassen till förmån för invandrare, diverse obskyra intressegrupper, globalismen men framförallt i slutändan för att gynna sig själva på bekostnad av vanliga människor vars lidande de bryr sig föga om. Trump talade om massinvandring och globalism som problem, någonting som politiker i USA inte vågat göra på väldigt länge, vilket skapade en känsla av samhörighet mellan honom och arbetarklassen, som så länge väntat på att dessa ämnen skulle hamna på den politiska dagordningen.
När man idag ser SD så ser man ett parti som är väsensskilt ifrån det parti som kom in i riksdagen 2010 då partiet präglades av kraftigt EU-och NATO-motstånd och som sist men absolut inte minst hade en väldigt strikt hållning emot vinster i välfärden. Idag har alla dessa frågor blivit uppluckrade, vissa totalt,som t.ex. EU-frågan där SD nu helt svängt genom att vilja vara kvar och inte ens verka för en ny folkomröstning.
Trump lovade också mycket som sedan inte blev verklighet efter det att han väl valdes som t.ex. att se till att bygga färdigt muren emot Mexiko, öka den amerikanska arbetarens levnadsstandard osv. När facit dock kom så visade det sig att Trump-eran istället lett till fler jobb men för i princip samma människor. Arbetare fick ofta ta flera jobb för att kunna försörja sig. I stället för att det blev fler jobb till fler amerikaner så blev det svårt att försörja sig på enbart ett jobb. Knappast någon vinst kan tyckas även om Republikanerna påstår att det var den uteblivna andra mandatperioden som stjälpte hans goda föresatser även om verkligheten snarare förtäljer för oss att hans föresatser blev stjälpta av en misslyckad tuppfäktning med Kina och ett gränslöst fjäskande för Israel, ett land vars politiska system aldrig velat västvärlden väl.
Massor med arbetare röstade på Trump, i t.ex rostbältet. var hans anhängarskara enorm fast de visste att han var en av de mäktigaste kapitalisterna i New York och knappast en av dem, knappast en fattig bondpojke som Nixon som i mångt och mycket kört samma argument som Trump i kampen emot Kennedy utan en person som tidigare i sitt liv frotterat sig med det etablissemang som varit med och försämrat deras liv. Vad beror då detta på?
Som jag ser det så kan man inte göra annat än att dra slutsatsen att arbetare i USA såväl som Sverige blivit desperata. Trots SD:s slopade löften så röstar man ändå på dem. Trots Trumps slopade löften så säger sig många arbetare kunna rösta på honom om han ställer upp i presidentvalet 2024. Man har helt enkelt resignerat sig till att rösta på det minst dåliga alternativet. När Trump valdes till president 2016 så var det många amerikaner som avskydde Hillary mer än de älskade Trump vilket färgade valresultatet.
Så för att följa upp rubrikens resonemang: Bör arbetare rösta på det minst dåliga alternativet?
Svaret är självklart nej! Det blir aldrig ett bra resultat av att nöja sig med ett halvdåligt alternativ. Arbetare bör istället för att nöja sig med det minst dåliga alternativet organisera sig och verka för att det bästa alternativet ska vinna eller i brist på ett sådant skapa ett eget alternativ som kan verka för arbetarklassens väl på riktigt. Handlingar talar betydligt högre än ord och SD:s ständiga kompromisser med sina grundfrågor samt ett fortsatt närmande till näringslivet visar att deras sanna lojalitet håller på att skifta, vilket i längden kan komma att bli en dolkstöt i ryggen på det svenska folket.
I olika länder växer olika alternativ fram men Framåt Sverige är det bästa svenska alternativet tillika det enda alternativet som både inser vikten av klasskamp och nationell befrielsekamp. Att vara vänsternationell är ingenting något annat alternativ lyckas med, SD misslyckades för flera år sedan att ens likna ett folkvänligt parti, Örebropartiet och Malmölistan vågar inte ens vara öppet nationalistiska utan kör en mesig halvmesyrstil där man duckar för varenda anspelning till att vara öppet nationalistiska.
Politik handlar långt ifrån bara om att vilja, man måste våga också!
Christian Pavón
Ordförande i Framåt Sverige
Frihetsfacklan 