Vänstern svek i Nej Till NATO-frågan till förmån för identitetspolitiken

Dagens vänster har länge haft ett problem med identitetspolitik. Viktiga frågor åsidosätts och identiteten på den som säger något anses vara viktigare än budskapet. En vit person ska ej uttala sig om rasism emot svarta. Enbart homosexuella ska få uttala sig om homosexuella. Enbart kvinnor kan ha legitima åsikter om abort, Osv, osv, osv.. Detta är en kort och koncis definition av vad identitetspolitik är.

Denna politik kan tyckas oväsentlig vid NATO-frågan men är det tyvärr inte. Identitetspolitiken har nämligen tyvärr infekterat nästan alla inom dagens vänster och medföljande rörelser.

För inte så länge sedan skrev jag en artikel, också på Frihetsfacklan om hur den nationella rörelsen blivit inaktiv och passiviserad. Vänsterrörelsen är dock passiv på ett annat sätt. Den är inte alltid passiv men tyvärr passiv i viktiga frågor. När det gäller demonstrationer till förmån för HBTQI+ och för ”rasifierade” så är den ständigt på tå och samlar tusentals, ibland tiotusentals personer!

Vänstern, såväl Vänsterpartiet såsom övriga vänstern säger sig vara emot NATO-medlemskap och av väldigt vettiga anledningar. Men när det gäller att anordna aktivism emot detta påfund så är den anemisk, direkt apatisk stundtals. Jag har varit på många demonstrationer emot NATO och svenska vänsterrörelser har varit väldigt frånvarande och personer från V har i princip varit osynliga, förutom i vissa fall inom ung vänster men även där har det varit få.

Nyligen skrev Jan Guillou 2 väldigt bra artiklar. Man kan tycka vad man vill om Guillou men när det gäller en del frågor så är han väldigt skarp och vågar säga det som tyvärr alltför få journalister och opinionsbildare idag vågar!

Den ena artikeln handlade om att Vänsterpartiet: ”Måste göra sig av med identitetsidioterna” och den andra om hur ”Sverige frivilligt har underkastat sig USA.

Bägge artiklar visar på att Jan Guillou förstår problemet med båda dessa saker och därför ställer jag mig frågan: Var har du varit Jan? Varför kunde du inte likt Sven Wolter blivit en stor gestalt inom Nej Till NATO-rörelsen? Jan likt Sven är/var ju väldigt respekterad inom vänsterrörelsen och borde därför kunnat göra någonting konkret. Vi nationella tas inte alls på lika stort allvar. Vi har inte den mediala spridningen av vårt budskap eftersom etablerad media hamrat in i folkmedvetandet att nationalism=ondska.

Men vänsterrörelsen som Jan tillhör har den spridningen och en stor respekt bland en bred massa med stort inflytande dessutom! Jans artikel ser i ljuset av detta ut som enbart oproduktivt gnäll och ingenting annat! Sven Wolter kunde ju trots sin höga ålder, ändå till sin död propagera för vikten av Nej Till NATO. Så var, var du då Jan Guillou??

Det tragiska är att identitetspolitiken idag blivit så stark hos vänstern att den överskuggar allting annat och att det fåtal personer inom den rörelsen som Guillou som ser att kejsaren är naken ändå väljer att enbart sitta och gnälla.

Om vänstern hade velat så skulle Nej Till NATO-demonstrationer med 10000-tals anhängare kunnat orkestreras! Men det handlar om prioriteringar och tyvärr är pride-parader och annat identitetspolitiskt trams viktigare än att undvika att Sverige blir en måltavla för kärnvapen i ett potentiellt storkrig.

Vänsterpartiet uttrycker det faktiskt väldigt bra:

” Ett medlemskap i Nato försämrar vårt säkerhetspolitiska läge väsentligt. Vi ser att det kan leda till ökade risker för Sverige, och att Sverige blir en del av de krig och konflikter som andra Natoländer bedriver. Därmed äventyras Sveriges trygghet mer genom Natomedlemskap än genom fortsatt nationellt självbestämmande. Sverige har stått militärt alliansfritt och vi har bevarat vårt militära självbestämmande just för att i ett sådant säkerhetspolitiskt läge vi ser nu kunna fatta självständiga beslut som gynnar svensk säkerhet och trygghet.”

Helt riktigt och man kan därför undra varför detta parti inte la mer krut på att anordna aktivism emot detta? V har under Nooshi Dadgostar fått en rejäl skjuts. 10% i Riksdagsvalet 2022 och drygt 13% i Stockholm, staden där man enbart hamnar några procent bakom det näst största partiet Moderaterna.

Men trots det så har bristen på engagemang varit iögonfallande. Man har inte brytt sig det minsta om att anordna stora demonstrationer, aktioner och kampanjer emot detta otyg, trots att man definitivt haft alla resurser till sitt förfogande som krävts för att göra det!

Det stora tankefelet som mainstream-vänstern gör här är att om man bryr sig så mycket om feminister, HBTQ-personer och rasifierade så borde ett Nej Till NATO prioriteras över allting annat!

Ett livsfarligt nationellt säkerhetsläge hotar i högsta grad dessa personer med.

När ska dagens vänster åsidosätta symbolpolitiken för reellt viktiga sakpolitiska frågor?

Eller ska man fortsätta låta obskyra lobbygrupper styra hela den vänsterpolitiska diskursen?