Vi står inför en ny tid, ett nytt samhälle med nya politiska förhållanden och nya utmaningar. De gamla idéerna känner vi till men de har spelat ut sin roll. I alla fall i den form som vi sett under 1900-talet. Det är en ny tid och det krävs nya idéer och nya former för kampen.
Varför är det så? Vi ska komma fram till det i denna första delen. Men vi måste förklara bakgrunden till allt.
1900-talet var ideologiernas århundrade. Föregående århundraden kännetecknas snarare av religion, stater, klass och dynastier. Under 1900-talet nådde alla ideologier sin kulmen i alla avseenden. Det blev också en kamp mellan dem. Nu går vi mot slutet av denna tid och det talas om ideologiernas kris eller slutet på ideologierna.
De tre ideologierna var liberalism (både höger och vänster), socialism (inklusive anarkism, kommunism och socialdemokrati) samt fascism (inklusive nationalsocialism och andra Tredje Vägen-rörelser).
Liberalismen uppstod först av alla, redan på 1700-talet. Den levde på Upplysningens arv och visade sig vara den stabilaste och bäst anpassade för Modernismen.
Socialismen var den ideologi som uppstod därefter. Den uppstod som en kritik av den borgerliga kapitalistiska systemet, som var det konkreta uttrycket för liberalismens ideologi.
Fascismen blev den tredje ideologi att träda in på historiens scen. Den gick dock ur tiden för förtid utan att kunna visa sig potent att följa Modernismens anda.
Med fascismen ur bild inleddes striden mellan liberalism och socialism. Det Kalla Kriget. Och med Sovjetunionens kollaps 1991 tog det slut och liberalismen stod ensam kvar som segrare och socialismen världen över avtog.
Även om det fortfarande finns små grupper av anhängare till socialism och fascism är det enbart liberalismen idag som är kapabel att mobilisera massorna. Det är här vi ser början till slutet på ideologierna.
Det visar sig dock att liberalismens seger också sammanfaller med dess slut.
Liberalismen som ideologi var aldrig lika dogmatisk som t.ex. marxismen men ändock lika filosofisk. Och under perioden då de andra ideologierna fanns så växte liberalismen starkare, kunde på sikt monopolisera sin framtidsbild och framträda som bärare av idéer och synpunkter som är typiska för sitt historiska subjekt.
Var och en av de tre typerna av ideologier har haft sitt egna historiska subjekt. Det är vad som kännetecknar dem och skiljer dem från varandra.
Socialismens subjekt var klass, eller mer specifikt arbetarklassen. Fascismens subjekt var staten (eller för nationalsocialismen, rasen) och för liberalismen är subjektet individen, fri från alla former av kollektiv identitet och tillhörighet.
Tidigare kunde hela nationer välja sitt historiska subjekt men med liberalismens seger kom individen som historiskt subjekt att bli norm för hela mänskligheten. Och det är här globalismen gör sitt inträde på historiens scen.
Den postindustriella modellen tar form och vi den postmoderna eran tar sin början. Nu är individen som subjekt inte längre en fråga om val utan ett givet som inte ifrågasätts. Människan är befriad från sina kollektiva medlemskap såsom nationalitet, klass och till och med kön.
I den liberala världen där mänskligheten består av individer drivs människan mot global enhet och sålunda föds globalismen. Den tekniska utvecklingen möjliggör också frigörelse från de klasstrukturer från det gamla industriella samhället, vilket ger oss postindustrialismen.
I detta postmodernistiska stadium slutar liberalismen vara den första ideologin och blir den enda postpolitiska praxisen. Dess värderingar tar form som en “naturlag” som inte får ifrågasättas. Den globala kapitalistiska marknaden ersätter politik och stater och nationer löses upp av globalismen. Det är inledningen på “historiens slut”.
Liberalismen så som den varit under tidigare århundradet försvinner i och med sin seger och tar en ny skepnad, Postliberalismen.
Frihetsfacklan 